Uti den mörka natten stred vi tappert

Uti denna afton blidde vi tvenne spänstiga velicopedryttare som begav oss ut i den mörka höstkvällen över de dimhöljda åkrarna.

Vi ankom första skogen redan efter bara en liten strapats och genomfärden avlöpte galant.
Vid andra skogen så stod där en riddare i sin plåtrustning (bil) och stirrade med sina rödglödgande ögon mot oss analkande velicopedryttare, genom en mycket listig undanmanöver överkom vi detta hinder och kunde fortsatta vår färd in mot dom mörkare delarna av skogen.

Inne i skogen rådde ett kusligt lugn som bara bröts av våra väl inridna springares ljud mot marken. Efter vi passerat första berget så blev det besvärligare stig och nu såg vi olika konstiga djur uppenbara sig, en del visade bara sin röda brinnande ögon och några korsade vår stig och vi blev varse om att skogen vakade över vår färd.

Snart kom vi fram till en större stig och där kom det ryttare i plåtrustningar mot oss från alla håll och vi fick göra stora ansträngningar för att klara oss helskinnade från detta ohyggliga område. Niklas lyckades hitta en liten stig där vi kunde skynda oss att försvinna mellan de stora träden och snart så slöt sig nattens mörker om oss igen.

Vi ankom ett vägskäl och vart här tvungna att ta ett beslut, åt vänster där det bara fanns mörker eller höger där vi kunde skymta bebyggelsens lampor i fjärran. Vi valde höger och snart blev lamporna uppslukade av skogens väsen.

Efter en ansträngande period kom vi tillbaka dit vi lyckades skaka av oss ryttarna i plåtrustningar och lyckades smita osedda över deras territorium och in i den täta lövskogen. Nu var stigen oerhört liten och alldeles mjuk och alldeles underbar.

Dock så nalkades "det fördömda brottet" och här vill man inte behöva stanna för länge, ty här styr mörkrets krafter. Vi red så fort vi kunde och höll oss i ytterkanterna och när vi nästan hade lyckats passera området så blev vi tvingade att välja färdväg igen, rakt fram nalkades det ett ohyggligt hårt och otrevligt underlagt ditlagt av starka män med stora mullrande monster till hjälp. Vi kände oss tvingade att välja den ANDRA vägen, efter bara några meter så kom första hindret, en best och dess herre. Lyckan stod oss dock bi ty besten var fjättrad och nådde inte våra sargade kroppar så vi skyndade oss lägga en betryggande distans bakom oss.

Nu fanns det ingen annan väg vidare än att runda hela "det fördömda brottet". Vi gjorden en grov felbedömning och snart var vi nere i djävulens håla och nu var goda råd dyra. Vi satt av och sprang så fort benen bar oss uppför den branta sandiga väggen och lyckades precis nå toppen innan vi skulle blivit infångade. Vår färd fortsatte nu på baksidan av brottet och vid en svår passage höll Niklas på att falla ner till botten igen, men lyckades i sista stund återfå balansen och nu äntligen så kunde vi se ljuset i tunneln och lägga brottet bakom oss.

Sargade, slitna och trötta fortsatte vi vår färd. Nu blev det lite lättare terräng, då slog den mörka nattens olidliga kyla mot oss och fick slita för att inte frysa till is.
När vi kom in i den sista och mörkaste skogen försvann kylan och vi kunde äntligen känna lite värme, nu hördes dock de blodtörstiga hundarnas otäcka skall genom natten varför vi ökade farten och snart kom vi till en mörklagd gård. Här kände vi de kalla kårarna på våra ryggar och i panik valde vi fel väg därifrån.

Nu blev det åka av, vi höll oss precis utanför staketet som höll monstren tillbaka, dimman var tät och det höga gräset skymde vår belysning mycket effektivt. Vid en flodkorsning så fanns där endast en liten ranglig gammal träbro. Min hingst föll bredvid, jag lyckades dock klammra fast mig på bron och lyckades få upp min trotjänare välbehållen på andra sidan.

Nu korsade vi ett antal stigar och slutligen valde vi att prova svänga vänster och nu såg vi tydligt att vi närmade och ljusen från stugorna och innan vi visste ordet av så var vi åter i stadens pulserande säkerhet.